Tiden, kärleken och döden

Vårt fysiska liv i varje inkarnation är begränsad. Vad betyder det för oss?

Tiden...

Dagarna går, timmarna går, sekunderna går - vad är det vi fyller vårt liv med? Ur ett högre perspektiv så spelar det ingen roll. Förr eller senare så kommer vi alla hem till Källan. Frågan är bara hur vi vill må och vem vi vill vara under tiden? För varje inkarnation vi gör på vår jord så har vi möjlighet att bli den vi är i sanning. För att göra det så krävs det att vi arbetar med vårt karma, lösgöra oss från präglingar och låta oss blomma ut till den skapelse vi är. Men gör vi det? Hur dedikerade är vi? Hur villiga är vi att använda tiden till det meningsfulla och utvecklande? Handen på hjärtat - sekunderna går och vi grubblar, oroar oss för lånen, bråkar med partnern, barnen eller kollegan på jobb, tittar bort från tiggaren, virrar på huvudet åt bästa vännen, surfar en extra gång på Facebook, kollar dokusåpor på TV, shoppar loss lite, unnar oss lite choklad....

Jag menar allvar, var lägger du din tid? Om du dör om en vecka - vad vill du göra fram tills dess? Vem vill du ringa och försonas med? Vem vill du sitta och bara krama som du annars inte har all tid i världen till? Är en ny nagelack eller nytt mobilskal så viktig då? Eller den undvikande blicken till tiggaren? Är göralistan lika lång som vanligt? Vad lägger du din tid på - är det konstruktivt och meningsfullt eller destruktivt och utan mening?

Så varför är du här? Varför är du på jorden? Så vad är det vi alla ska göra? Vad är det du ska göra (för ditt liv handar bara om dig, ingen annan)?

...kärleken...

Vi kan tycka att vi är gudomliga, eviga, heliga och allt annat - men det räcker inte att tycka det. Vi behöver agera i det också. Vi behöver visa att vi ÄR kärlek genpm att AGERA kärlek. Till oss själva och sedan utåt. Inifrån och ut. Villkorslöst. Oavsett vad andra gör eller tycker. Vi måste vara den förändring i världen som vi vill se. Vi är ljuset och kärleken men vi är inget om vi inte uttrycker det. Vi behöver våga se vad som inte är helt i oss utifrån ett mänskligt perspektiv så att vi kan hela oss som människor och låta vår själ få utrycka sin kärlek. Det är tufft i bland. Men tuff kärlek är också kärlek. 

Att våga älska, att våga vara sann och autentisk i sin passion, sin kärlek till livet och det vi gör är enda vägen. Varje sekund vi agerar kärlek är en meningsfull sekund. Att slösa kärlek är att ta tillvara på varje sekund. Att slösa tid är att vara utan kärlek. Valet borde vara enkelt, men lever vi så? Visar vi oss själva kärlek - kärleken som varken behöver nagelack, choklad eller en ny bil? Visar vi vår omsorg om oss själva även när vi är sköra och ledsna? Eller stoppar vi undan det genom flykten in i sociala medier eller en flaska rödvin? Hur agerar man kärlek när barnen bråkar, pengarna i månaden är slut för tidigt och jobbet hänger löst? Man gör det genom att gå inåt och komma ihåg vem man är. Man gör det utåt genom att komma ihåg att man kanske inte finns i morgon och därför redan nu vill vara ömsint, kärleksfull och omhändertagande. Man gör det. man väntar inte. Våga älska, våga ta fram kärleken ur hjärtat nu - och i varje kommande nu - gör upp med det du varit med om i detta liv, se det för vad det är och tacka för vad det lärt dig - se skönheten i allt - det är där om du ser med rätt ögon. 

Som kärelksfulla varelser står vi upp för vem vi är och det vi tror på - vi viker inte en tum och vi är allt annat än dörrmattor för andra. Vi tar ansvar och växer upp och blir vuxna både ur ett mäsnkligt och andligt perspektiv. Vi gör det för att vi vill leva fullt ut - i varje dag, varje timme, varje sekund. För att vi vill göra skillnad för oss själva och andra. Vi är kärleken eftersom Källan är kärleken och det är där vi lägger vår tid. Vi gör detta för att vi känner samhörighet med allt och alla - vi ser och vet att vi är ett med allt och alla. Vi är en del av Källan som uttrycker sig i en fysisk verklighet. Vi vill allas - inklusive vårt egnas bästa.

...och döden.

Vi rör oss alla mot den fysiska döden. Oåterkallig är den för oss. Befriande och kanske för någon skrämmande. Vilka av våra problem - inbillade eller verkliga - löser sig inte när vi dör? Svaret är inga - alla löser sig. Samtidigt så är frågan vart nästa fysiska död ska leda oss? Till Andra Sidan eller vidare genom dimensionerna? Våra handligar bestämmer detta. Har jag mer karma att lösa så är en ny inkarnation nästa steg. Är jag klar med detta så går jag vidare. Så spelar det någon roll om jag gör det nu eller senare? Kanske inte. Men så här tänker jag - det finns inget jag - bara en upplevelse av något som säger sig vara ett jag. När detta jag kommer tillbaka till Källan så upphör detta jag att existera. 

Så när vi når Källan så upphör vår existens som vårt jag. Du upphör att existera - du finns inte mer. Jag finns inte mer. Så om den kärlek som jag kan uppleva i den fysiska existensen är magisk - varför skulle jag då inte vilja uppleva de resterande olika dimensionernas kärlek? Att prata om kundalinienergi eller änglarnas kärlek här och nu och sedan inte se till att ta sig dit i vore ju ganska meningslöst? Det är detta som är evigheten - det är den resan som är evigheten - inte när vi är tillbaka i Källan för då upphör vi att existera. Det är härifrån och dit som är resan - det är där emellan som evigheten är - varför då inte vilja vara i den eviga kärleksupplevelsen. Och ju närmare Källan vi kommer - desto renare är vi och desto starkare är ljuset och kärleken.

Så den fysiska döden är antingen en returbiljett eller en biljett in genom nästa port! Kärleken är nyckeln och tiden ger dig möjlighet att agera.

Peace & Love
Jai 


Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår